Skomakartorpet i Sörmland fick nytt liv med gamla metoder
Kloka hem.
Sven och Birgitta letade länge efter ett objekt att sätta tänderna i. De fann Skomakartorpet i Sörmland - en gård där tiden hade stått stilla, nära Stockholm och inte alltför sönderrenoverad. De har bott här i 20 år nu och renoverat gården omsorgsfullt med traditionell färgsättning och byggnadsteknik. Nu när de äntligen är klara så kan de konstatera att de är tillbaka på ruta ett igen, och ska precis måla ladan med egentillverkad slamfärg. Hur ser det ut hemma hos två esteter?
Med genuint intresse för byggnadsvård letade Sven Olsson och Birgitta Saarisilta efter ett objektatt ”sätta tänderna i”. Under två års tid letade paret efter en skogsfastighet som inte var sönderrenoverad och helst inom 150 km avstånd från Stockholm.
– Vi trivdes med våra arbeten i Stockholms innerstad och vårt boende i skärgården men kände att vi ville utvecklas inom byggnadsvård och få ett klokt hem, säger paret.
De fann Skomakartorpet – en gård där tiden hade stått stilla. Gamla skurgolv, originalfönster med munblåst glas och eldstäder. Mitt i bördiga Sörmland, ett litet äldre småbruk med sju tunnland mark (3,5 hektar). Och gutefår!
Gutefårens ull används till mycket. Här för att täta mellanrummet mellan fönsterbågarna på vintern.
– Med en stor betes- och åkermark insåg vi ganska snart att vi behövde hjälp så valet föll på hornfår (gutefår). De ser grymma ut, både tackor och baggar är behornade. Att det sedan var en gammal svensk utrotningshotad lantras var bara ett plus i kanten, säger paret som idag är engagerade i fårföreningen GutefårAkademin och bedriver bevarandeavel, säljer livdjur och ullprodukter.
De söta hornfåren är inte bara markskötare.
– Av ullen tovar vi sittdynor, tofflor och så kallat veganpäls och får varma kläder, som stickade tröjor, mössor, vantar och sockor. Vi använder också ullen som isolering och som marktäckare i odlingsbäddarna, berättar de.
Små runda horn sticker upp bakom höet i fårhuset. Och ett par ännu rundare nyfikna mörka fårögon iakttar oss när vi går runt. Det är en välbevarad gård. Som om tiden har stått stilla, men på ett bra sätt. Sven och Birgitta har restaurerat gården, från grund till tak helt själva och gjort det omsorgsfullt.
Birgitta och Sven är esteter!
– Då vi båda är esteter tycker vi det är viktigt att alla gårdens byggnader harmoniserar med varandra. Vi vill att det går en röd tråd både invändigt och utvändigt, säger de.
Det är en välbevarad gård. Sven och Birgitta har restaurerat gården, från grund till tak, helt själva och gjort det omsorgsfullt.
Eftersom de försöker bevara ett traditionellt äldre småbruk har det varit viktigt för dem att använda sig av traditionell färgsättning, Rätt färgtyp och byggnadsteknik. När de har byggt det nya fårhuset och vedbolängan så har målet varit att det ska likna de ursprungliga från 1800-talet.
– Vi har valt bort standardmått både på virke och cc-avstånd.
Vi går hellre upp i virkesdimension och har längre avstånd mellan reglar. Vi fäller in, laxar in virket i varandra så att konstruktionen blir synlig invändigt i de nybyggda husen, säger de och visar konstruktionen som vi kan se från insidan.
Sven och Birgitta är produktiva och har gjort allt själva på gården.
– Vi kokar egen slamfärg, river färgpigment och blandar egen linoljefärg, limfärg och kalkfärg, vi tillverkar egen fönsterkitt, vi timrar, lägger tak, murar och snickrar och så gör vi egen smide, säger de och fortsätter.
– Vi återanvänder all byggnadsmaterial som vi kan. När vi la om yttertaket på torpet fick vi en grannes gamla enkupiga lertegel som annars skulle ha kasserats. Vi återanvände leran i trossbotten när vi isolerade under torpets golv.
Och med alla projekt så har Sven och Birgitta varit noga med att inte belasta klimatet eller miljön negativt. Plast är bannlyst! De använder bara naturmaterial.
Birgitta och Sven har gjort allt själva. Här med kilsågad panel i taket och bröstpanel, målad med egenblandad linoljefärg. Tapeten är obehandlad grålumppapp rivna i ark.
Torpet är till största delen möblerat med arvegods och loppisfynd. De odlar grönsaker och har självhushållning, äter inte kött och alla livsmedel de köper är ekologiska och till största delen här- och närodlade. Man skulle nog kunna säga att gården är ett litet ekosystem på sju tunnland. Här växer vilda orkidéer och andra sällsynta växter.
"Det är en välbevarad gård. Som om tiden har stått stilla, men på ett bra sätt."
Fåglar, bin och fladdermöss trivs tack vare det rika insektslivet. De är också noga med att inte slösa med vattnet.
– Vi har en egen grävd brunn och tar tillvara all regnvatten till odlingarna. Vi har ingen vattenklosett, en urinseparerande mulltoalett (utedass) är installerad i en separat byggnad.
Det går verkligen en röd tråd både invändigt och utvändigt. Det märks att två esteter bor här!
Nu har paret bott på sin gård i tjugo år och de har löst många problem på vägen, lärt sig mycket och fått gedigen kunskap om äldre, ofta bortglömda, hantverkstekniker. Men det tar inte slut där. Det är dags att måla ladugården igen med ny omgång egentillverkad slamfärg.
– Vi är tillbaka på ruta ett nu, tillbaka dit vi började när vi flyttade hit, säger paret och konstaterar:
”Själva målet är inte att bli klar utan det är själva resan som i sig är målet”.
SVENS OCH BIRGITTAS TIPS!
Tänk på vad du konsumerar, satsa på kvalitet istället för på slit- och slänggrejor. Det är just under tillverkningsprocessen av alla slags produkter som miljöpåverkan är störst.
Producera mindre.
Minska energiförbrukningen.
För att rädda miljön måste vi se till helheten. Hela varvet runt.
Återanvänd. Försök se om materialen har andra alternativa användningsområden.
Våga ändra livsstil, om det är vad du vill. Det flesta väntar allt för länge. Gör det innan det är för sent. Vad är det värsta som kan hända?
