I hela sitt liv har Åsa Falck varit engagerad i natur och miljö. I ungdomsåren var hon aktiv i Fältbiologerna. Hon berättar att det fanns två skäl för ungdomar att söka sig dit. Stort intresse för natur, djur, blommor och insekter – eller helt enkelt ett allmänt intresse av att värna natur och miljö.

– Jag hörde till den senare gruppen. Men även vi som inte var dedikerade fågelskådare lärde oss väldigt mycket. Vi var ute i naturen mest hela tiden.

Dessutom agerade de för att uppmärksamma miljöproblem och politiska beslut som påverkar klimat och miljö.

Till exempel genomförde de under 1990-talet ”Kulturkrockar”. Det innebar att de tillsammans med andra ungdomsorganisationer blockerade trafiken tjugo minuter i korsningen Kungsgatan-Sveavägen i Stockholm och fyllde korsningen med kultur. Åsa Falck minns att det kändes meningsfullt att försöka få till ett samtal om trafikens klimatutsläpp. Hon önskar att politikerna hade lyssnat mera redan då.

– Vi lyckades få till ett samtal om klimat och miljö. Men sedan dess har ändå mycket gått åt fel håll. Nu pratas det mycket om gröna satsningar och gröna märkningar, men vi har inte sett att det gör någon skillnad. Vi har inte skapat ett sätt att leva som naturen tål.

Att själv leva med respekt för natur och miljö är självklart för Åsa Falck. Hon har ingen bil, handlar mest återbruk och ekologiskt.

Tanken om hållbarhet var därför central när hon skulle bygga sitt hus.

Redan innan huset var ritat hade hon anlitat en snickare.

– Tryggve Persson är en vän från tiden i Fältbiologerna. Vi hade tappat kontakten, men hittade tillbaka och delar ett intresse för husbygge. Han hade byggt ett hus redan, och är väldigt kunnig.

Tanken var först att bygga ett så kallat Tiny House. Åsa hade gått en kurs i sådant bygge, men insåg när hon skulle förverkliga drömmen att det passade henne bättre att ha ett litet, men något större, hus på fast grund.

– Jag skulle ändå behövt bygglov för att placera ett Tiny House på tomten och underhåll av ett underrede på hjul kändes komplicerat. När jag bestämde mig för en husgrund kunde jag dessutom få plats med precis allt jag ville.

Sensommaren 2020 stod Åsa tillsammans med Tryggve och en vän till honom, Nisse, som är arkitekt. De insöp utsikten i det öppna landskapet och pratade om huset och vad Åsa hade råd med – och längtade efter. Till exempel ett loft, ett gästrum och ett runt fönster.

– Nisse gick hem och ritade och presenterade tre förslag. Det första var helt rätt, han tyckte själv också att det var det bästa.

Våren 2021 var bygglovet beviljat och husbygget startade. Åsa tog ut semesterdagar då och då, försökte vara med så mycket som möjligt.

– Jag har slipat alla innerväggar, men det är till 95 procent Tryggve som byggt huset.

Materialvalen gjordes för att vara så hållbara som möjligt. Trä invändigt och utvändigt, i väggar golv och innertak. En del brädor är återbruk, annat av granborreskadat virke. Yttertak av återbrukat 70 år gammalt tegel. Isolering av gammalt tidningspapper, en grund av returglas-skum. Men också nyinköpt kök och kamin.

Uppvärmning genom luftvärmepump.

Hur hållbart blev det?

– Hela bygget har gått sjysst till. Jag har betalat Tryggve och en firma som byggde avloppet, inte anlitat någon svart arbetskraft. Tryggve har kört biogasbil när han gjort inköp. Materialvalen är bra. 

Men jag tänker på att huset ligger på odlingsbar mark och det ska jag kompensera genom att öka den biologiska mångfalden runt huset, så mycket jag bara kan. Jag vill inte göra större avtryck än nödvändigt, men jag behöver någonstans att bo.

Redan nu finns bygglov för ett växthus och Åsa är igång med odling av grönsaker.

– Trädgården ska få växa fram långsamt, jag stressar inte.

Hon arbetar idag 60 procent av heltid och lägger en hel del tid på att odla. Det är ett plus eftersom det är en och en halv kilometer att promenera till närmaste busshållplats för att ta sig till en affär.

– När klockan är sex på morgonen och det är snöstorm och du går där i mörkret för att ta dig till jobbet så är det lite tufft. Men min starkaste känsla är att jag känner mig trygg.

Åsa är även inneboende i en lägenhet i Stockholm, men tillbringar så mycket tid som möjligt i det egna huset. Hon upplever att det funkar bra, även att handla, utan bil.

– Jag har två vuxna barn. När de hälsar på får de köpa med sig toapapper som är skrymmande att bära och mjöl som är tungt. Men jag klarar mig rätt mycket också på det jag odlar. Jag har fortfarande kvar pumpa från förra sommaren och frysen är full av bär.

Både kostnadskalkyl och tidsplan höll ganska bra.

– Jag har inte summerat allt, men lite drygt två miljoner om jag räknar med inköp av tomt, bygglov, allt. Sommaren 2022 fick jag ett interimistiskt besked att jag kunde använda huset.

Ibland testar Åsa sitt klimatavtryck i en kalkyl som jämför med vad var och en kan släppa ut om vi ska hålla oss inom de planetära gränserna, alla på hela jorden.

– Jag ligger betydligt lägre än genomsnittssvensken, men behöver komma ännu lägre. Jag tycker att klimatkrisen är förskräckligt oroande, allt pekar på att vi gör helt fel i samhället, i stort.

Samtidigt har hon kommit förbi punkten att känna klimatångest.

– Jag har jobbat med miljöfrågor i hela mitt liv. Det jag tycker är märkligt är alla de människor som pratar om klimat och miljö, men ändå konsumerar som vanligt och flyger. Jag tycker att det är något fint och bra med återbruk. Det borde vara coolt, visa på hög status. Statusfokus borde flyttas till det som är mijövänligt. Jag tänker att det är vad som krävs om vi ska överleva på planeten.

Är detta ditt livs hus, här vill du stanna för alltid?

– Ja, det är det. Jag kan stå för hur det är byggt, vad jag gjort med den här platsen. Jag har inte förvärrat läget på jorden. Jag känner mig självständig. Jag hade kunnat ta lån i banken och bygga större, men jag ville bli fri från alla som rycker i en.

– Det här huset är ett skal som känns som en förlängning av mig. Det är mitt lilla slott! Och bäst av allt; här kan jag överleva i en kristid, jag skulle klara mig.