Anna och Per Söderberg, båda arkitekter, är överens om att de är genuina stadsmänniskor. De bor i en lägenhet i centrala Stockholm där Per lever ut sin odlingspassion på balkongen.

– Villaliv är verkligen inget för oss. Vi älskar stan och att ha nära till allt, konstaterar Anna.

Samtidigt fanns en längtan efter att komma närmare naturen under ledig tid. Att köpa en fyr kom att bli framför allt Pers dröm. Innan paret träffades hade han ett sommarhus i Stockholms skärgård. Han älskar havet, men kände sig inte helt bekväm i en miljö han uppfattade som snobbig. Han sålde sommarstugan och passionerat letade han efter fyrar till salu. Hittade faktiskt flera och gick in i budgivning ett par gånger. Men av olika anledningar blev det inte affär.

– Det finns ju inte så väldigt många fyrar till salu. Så vi bestämde oss för att börja titta på mer än fyrar, förklarar Per.

Han har flera vänner som har sommarhus i Södermanland och kände att området i trakten runt Nyköping vore det ultimata. Här är vackert, och samtidigt nära till Stockholm. Snart fann paret Grenadjärtorpet Bollbacken från mitten av 1800-talet.

– Det var litet, enkelt, med utedass och med en fantastisk utsikt över åkrar och vattendrag. Det var visserligen nedgånget, men vi tänkte att det skulle gå ganska enkelt att renovera, säger Anna.

Hantverkare från trakten anlitades. Men när de började arbeta med väggarna upptäckte de röta och konstaterade att renovering skulle vara bortkastade pengar. 

Vad gör två arkitekter i ett sådant läge? Beslutet fattades snabbt: riva och bygga nytt. Eftersom Anna då arbetade som chef för Wingårdh Arkitektkontor i Stockholm och Per drev den egna firman som då hette Söderberg (idag Söderberg Söderberg), beslutade de sig för att det blev Per som ritade sommarhuset, med Anna som bollplank. 

Det gick fort.

– Det tog bara några veckor att rita och så ytterligare några veckor att få bygglov, eftersom kommunen förstod att vi blivit tvungna att riva huset mot vår egentliga vilja, säger Per.

Paret ansträngde sig också för att få det moderna sommarhuset att kännas genuint, byggt på den gamla grunden, på samma yta och med en faluröd träfasad.

– Det nya huset har samma planavtryck, placering, material och liknande volym. Man kan säga att det tar med sig minnen från det gamla, säger Anna.

– Äldre hus har ju vita knutar. Vi har en twist på det genom djupa fönsternischer i vitt som blinkar åt det gamla, fortsätter Per.

Vi sitter på solvarma stenblock på ängen som omger stugan. När paret köpte fastigheten var här en helt igenvuxen gammal trädgård med mycket sly. Ett par äldre äppelträd och några vinbärsbuskar kunde sparas och en äng anläggas. Mellan träden hänger en vit hängmatta.

– Pappa ligger där jämt, berättar sonen Leon.

Per skiner upp. 

– Varje morgon när jag är här ligger jag i den hängmattan och läser en bok och röker en cigarr. Det är helt underbart!

Samtidigt sitter Anna med sin kaffekopp och korsord på trappen framför huset. Leon brukar sätta sig på favoritstenen och tälja, medan lillasyster Lo kanske dansar eller pysslar. Framåt kvällen tänder de en brasa i den rymliga öppna härden i handslaget tegel, i bottenvåningens enda rum. Lågorna speglas i skjutfönstren som går från golv till tak.

Det som sticker ut med detta sommarhus är att det känns så enkelt och samtidigt genomtänkt. Ytan är inte stor men alla funktioner är lösta. Trappan upp till övervåningen med inbyggda sovalkover täcks av eldstadens kåpa. Det finns inga lister. Trä möter trä i väggar, tak och såpaskurade grantiljor i golvet. Vad som är fönster och dörr är svårt att säga, inne möter ute. 

Ett sätt att få in ett kök på bottenplan utan att kompromissa med fönsteruttrycket, blev att låta bänkskivan, i rostfritt stål, vara vikbar. Den kan fällas upp när man lagar mat till många och fällas ner när man vill ha fri sikt eller öppna skjutfönstret.

Per tänker att sommarhuset kan kallas ”hyfsat hållbart”, inte minst för att de genomgående sökt lokala materialval. 

– Alla byggkomponenter är från trakten. Teglet är tillverkat i Jönåker, timret kommer från ett lokalt sågverk i Flen. Limträbalkar beställde vi från Norrköping. Horns Tegelbruk var det enda som var kvar i landet som jobbar med handslaget tegel. Både materialet och allt manskap vi anlitade för bygget, är härifrån trakten. Vi ville vara så lokala som det gick.