Att gå sin egen väg

Där på vandrarhemmet träffade jag irländaren Declan. Och i norrskenets ljus föll vi för varandra. Han åkte tillbaka till Irland. Men vi fortsatte att hålla kontakten ändå.

Det var en tillfällighet. 

Den dagen som jag promenerade förbi Norrängen, huset som blev vår och där vi idag bor. Det såg tomt ut, det fanns varken vatten eller avlopp och hade misskötts av tidigare hyresgäst. Jag fick en tanke. Varför inte hyra ett torp för mina möbler istället för att magasinera mina prylar som jag hade gjort efter flytten neråt? Jag letade upp ägarna och fick napp. Men först skulle jag till Declan i Irland i några månader

Månader som blev år.

Väl tillbaka till Sverige hade jag en liten Karla i magen. Men hur skulle det gå? Kunde vi bo i ett litet torp med ett rum och kök utan rinnande vatten och med utedass med ett barn på väg? Vi provar, tänkte vi.

Och så blev det.

Medan jag var på Irland så hade släkt, vänner och hyresvärdar städat, målat tak och murstock och bytt golv i nya huset. Jag tillbringade sedan julen med att måla väggar, fixa ved och bli vän med stugan.

I början av januari flyttade jag in och Declan flyttade hit. Han fick ganska snart jobb som snickare. Några månader senare föddes Karla, och redan den första sommaren odlade vi massor av grönsaker och rotsaker och det har vi fortsatt med. Vi har också utökat odlingarna varje år. Och vi har också utökat barnaskaran, för ganska snart föddes vår andra dotter Maj-Britt.

Och i takt med att familjen växte så växte också huset. Efter ett par år isolerade vi vinden på huset med träfiberisolering och inredde sovrum på övervåning. Barnen har nu hela övervåningen för sig själva. Vi vuxna sover i en utdragssäng i vardagsrummet.

Vi har inget rinnande vatten eller vattentoalett men det är inget problem. Vi har byggt separat tvätthus av naturmaterial (träpanel, linisolering, linoljefärg och återbrukade fönster och dörrar) bara några meter från torpet. Från brunnen pumpar vi vatten som vi bär in i hinkar där den stora vedeldade behållaren värmer upp vattnet. Vi kan värma upp flera hundra liter vatten. Så kan vi duscha, bada och tvätta kläder.

Utedass har vi, men för barnens skull har vi nu också urinseparerande mulltoa i farstun. Att bo fyra personer i en liten stuga kan vara trångt, och efter några år ville vi ha ett extra rum. Men eftersom vi bara hyr torpet så kan vi inte bygga ut. Det blev liten grön cirkusvagn på hjul istället. Enkel om vi flyttar någon gång, då får den rulla med. Cirkusvagnen är självklart av naturmaterial och vi har inrett det som ett irländskt vardagsrum av äldre modell. Vagnen som vi använder som extrarum och gästrum har platsbyggd våningssäng och vedeldad kamin.

För ett par år sedan fick även hönsen en egen cirkusvagn som vi kan flytta runt i trädgården så att de kan beta gräs på olika platser under vår, sommar och höst. Vintertid bor de i en del av uthuset med tillgång till en utegård.

Det är många som inte kan förstå hur vi kan välja att leva så här. Men vi kan i vår tur inte förstå hur folk kan välja ett liv med banklån, nya bilar och heltidsjobb. För oss är tid hemma med barnen och vår frihet värt så mycket mer än statusprylar och ett stort hus. Vi lever billigt, miljövänligt, slipper höga elräkningar och gör litet klimatavtryck på vår jord.

Våra låga utgifter gör att både jag och Declan kan arbeta deltid. Och våra barn är väldigt nöjda med livet här. Vi kompromissar såklart en del men de får ha smartphones och prylar.

Pengarna som vi sparar när vi bor billigt använder vi till att tågluffa, oftast till släkten på Irland eller runt i Europa.

Folk frågar om vi inte vill köpa ett eget boende men vi har aldrig känt att vi behöver äga en fastighet. Vi känner oss fria utan bolån, och man vet ändå aldrig hur framtiden ser ut. En sak jag har lärt mig i livet är att du inte behöver följa strömmen eller göra vad samhället förväntar sig av dig. Du kan gå din egen väg. Det kanske inte gör dig rik på pengar men det kan göra dig väldigt rik på tillvaro.