På berget ovanför den lilla byn Cadaqués i Spanien gömmer sig det osynliga ekohuset. Det smälter in utan att skrika till omgivningen, och sakta växer det fram, nästan utan att märkas.
När Carles Pi-Sunyer för 16 år sen fick möjlighet att bygga ett hus för släkt och vänner på berget ovanför den lilla byn Cadaqués, så kontaktade han Javier Barba på Green Architecture, en arkitekt som bygger ekohus med lokala material. Men också hus som inte skriker till omgivningen utan som växer fram nästan utan att märkas.
I berget är det den urgamla byggmetoden med skiffer som gäller. Om man vandrar upp längs olivlundarna så kan man se det i detalj. Tusentals meter av små murar som terasserat berget så att de små olivträden kan få något att växa i. Och alla byggda med hantverkskunnande, inte betong eller andra bindemedel.
När den tekniken skapar husets väggar blir det mäktigt.
Regnet ger huset samma färg som marken runt om.
Stenhus lagrar ju både värme och kyla, luftspalter med ihålig tegel kan hjälpa till att flytta luften i väggen, men i grunden är det ett uråldrigt sätt att bygga som blir moderna hus med ett plockhantverk som är svårt att förstå. Men liknande väggar hittar man i gamla Gotlandshus, när byggtekniken baseras på det lokala materialet får vi globala hus om platserna har liknande material.
Stora isolerglas med skjutdörrar öppnar vyn mot havet.
Ett mäktigt vardagsrum blir mötesplatsen där sovrum och kök sen sprider sig utåt. Det är högt i tak men ändå smått omöjligt att se huset utifrån, om man inte vet att det finns där.
Grannvillan skriker i all sin vithet.
Överallt växer olivträd i terassformade odlingar. De små träden klättrar liksom huset upp för berget.
Det regnar när vi besöker huset. Det är en ovanlig sak men gör färgerna ännu mer dunkla. Lavendeln suger åt sig dropparna, grönt och brunt dominerar, bara mandelträd har fått sina vita blommor än.
Gråa moln hjälper huset att gömma sig medan Carles lagar paella i regnrock, en ovanlig syn.
Carles bjuder på paella, det stora fatet ger generöst med mat till stora sällskap. Och vid säsong är det bara att plocka från omgivningarna.
Eftersom allt är i sten går golvet ihop med uteplatserna, utan höjdskillnader. Ute eller inne, gränserna blir vaga.
De stora stenplattorna gör att allt blir rent av regnet och huset kyls ner av stenarnas tyngd under den heta sommaren.
Stenhus är inte energisnåla, det här huset på 350 kvadratmeter med plats för många i släkten har luftluftpumpar som kyler på sommaren, men eldar gasol för de kalla vinternätterna. Solel är en ovanlighet även bland ekohus. Och även om många kan bo i huset är det dyrt med service och underhåll så släkten hyr ut huset i två månader per år, de där månaderna då bara nordliga turister vill bo vid havet medan värmen lockar Katalaner att resa norrut.
Kanske till ett stenhus i Bretagne. Eller varför inte Gotland.
