Efter det neråt till havet igen. Två stora metalliska huvuden på ett vitt hus gör att man inser att man närmat sig Dalís hus.  

Det märkliga är att när man sen går hemåt några timmar senare så är vandringen mycket enklare. 

Höjden märks knappt och det är då man inser att det är ett konstigt hus man besökt. Havet måste vara 10 meter högre upp på den ena sidan udde, och säg nu inte att det är omöjligt för alla, Dalís konst handlar ju om något omöjligt.

Historien om huset är spännande. Det är ett välbesökt museum idag där max 100 000 besökare få gå under ett år, annars blir det svårt att undvika slitage. Men innan dess var det hem för Dalí och Gala och allt började med deras olämpliga kärlek mellan dem. 

När Dalí tog sin nyvunna vän till byn 1929 och sökte hotellrum så var plötsligt allt fullt. Det var Dalís far som inte tyckte om tanken på att sonen skulle sova med en gift dam. Inget hem öppnades i byn som var Dalís barndomsby. Men, på andra sidan udden fanns ett litet kyffe, en fiskares lilla hytta och i det lilla huset vistades dottern till byns sista häxa, jadå, en riktig häxa och så fick Dalí tak över huvudet åt sig och Gala. Och det blev en natt, det blev två nätter, det blev en vecka och en månad och sen fick de köpa det lilla huset, ett enda rum och det är i det rummet vi går in för att hälsas av den uppstoppade björnen.  

För sen började Dalí bygga. År efter år.  Ett rum blev två rum, sen tre, sen kök och badrum, sen ett sovrum som inget annat och hela tiden byggde hantverkare och konstnären vidare för att möta det speciella ljuset. Dalí skröt för den som ville höra. Han var, varje morgon, den första som fick möta solens strålar i Spanien. Udden ligger längst ut mot öster, där havet väcker solen och en snedställd spegel gör att de första strålarna letar sig rakt in i den stora sängen.  

Det finns så många historier, Dalí var extremt egocentrisk, han byggde på huset men lika mycket på myten om sig själv. Under inbördeskriget lämnade han landet och bosatte sig i Paris och senare i New York för det var där myten tog ordentlig fart och målningarna fick ett helt annat pris.  

Huset stod tomt flera år, när han väl kom tillbaka i en exklusive Cadillac med chaufför och kock och assistenter så fick bygget öka farten och den smått magiska uteträdgården för middagar och fester växte fram. Där blandas det vulgära USA med absurda drömmar men till skillnad från andra konstprojekt så ser man. också att det var ett liv som levdes här, det var inte konst utanför vardagen, det var själva vardagen.  

Och där var humor.  

Allt byggt i skiffersten såsom alla hus i bygden. Vit kalkfärg på murarna.  Nu var Dalí inte bara rik utan även utsedd som vårdare över själva området som var en slags nationalpark, ingen kunde bygga där utan han tillstånd och kanske det var därför han bockade och skakade hand med diktatorn Franco vid återkomsten. Inte en fascist men åtminstone en opportunist såsom många andra intellektuella som anpassade sig när diktaturen överlevde andra världskriget. Frankismen levde vidare långt in i 1990-talet. Katalanska självständighetsledare hävdar att den är med och styr Spanien än idag.  

Och Dalí byggde huset större. En studio stor nog för de enorma målningarna som nu var hans dagliga arbete (de blev allt större). En fiffig anordning så tavlan kan sänkas ner genom golvet så konstnären kunde måla sittande bit för bit.  

Och de kända kom på besök. ”Om jag gillar offentligheten”, sa Dalí. ”Nej, det är offentligheten som gillar mig”.

Men Gala då? Hon som är på otaliga målningar. Ett extra rum byggde de för att hon skulle få vara ifred emellanåt. Men rummet blev så fantastiskt (ett valv med en rolig akustik) så gästerna måste ju få se även det.  

Sju månader per år bodde paret där, när värmen tjocknade väntade Paris och New York eftersom the show must go on. Dalí blir ständigt fotograferad med andra kända som Warhol och Hollywoodkändisar, den spetsiga mustaschen får sin egen vård för att hålla under sessionerna. Posering, posering. Den lilla byn är nu känd som Dalís ort, turister flockas alltmer, men vill man se hans konstverk är det stora museet i Figueres man ska besöka. Där ligger han själv begravd, man trampar på graven på vägen in. En grav som faktiskt fick öppnas för DNA prov för några år sen då en kvinna hävdade att hon var Dalís okända dotter. Men han var barnlös och den unga kvinnan kanske bara satte igång ett eget konstprojekt. Eller föddes upp av en myt, precis som Dalí själv hävdade att han var född ur ett ägg och var en reinkarnation av sin bror som dog nio månader före hans egen födelse.  

En liten by och en global känd konstnär. Hur går det ihop?  En vän berättar en historia från sin mormor Maria, som en dag satt på stationen. Ett tåg kommer från Paris, det låter och skramlar och stannar så med skrikande bromsar. Ut kliver en enda person, Dalí med två koffertar. Han ser sig omkring och säger högt ”Garcon” för att locka på betjäning. Men Maria sitter kvar.  

Till slut böjer sig Dalí ner och bär själv de bruna väskorna ut ur stationen.  Vardagen. Så hur slutade det?  

Gala dog 1982 och Dalí övergav kärlekshuset och kom aldrig tillbaka.  

Vår guide, Anna Maria Descamps, (som träffade Dalí som barn då hennes mor var hushållerska hos Dalís syster) säger att hon tror han var olycklig de sista åren. Och sjuk. ”Allt du behöver göra för att glömma dina bekymmer är att ha alldeles för tajta skor”, hade han ju sagt. Kanske även magi tar slut trots allt.  

Men huset står där och är värt ett besök. Boka dock i förväg. Åtta går in per grupp. Åtta kommer ut.

 Eller?