En oerhört intensiv period får återigen sin början och för oss gäller det bara att hänga med i svängarna så gott det går. De magiskt ljusa norrländska kvällarna hjälper oss att hålla humöret uppe och orka dra dessa sexton timmars arbetspass. Men ibland undrar vi förstås vad vi har gett oss in på. 

Vi undrar om det kanske var för impulsivt att köpa en hel bondgård i drift av en till åren kommen bonde bara för att han levererade några höbalar till vår dåvarande fårflock av självhushållarstorlek? Och på köpet få ett rätt till synes fallfärdigt kråkslott som behövde massor av vård och linoljefärg? Vad skulle vi med fyrahundra något kvadratmeter till när våra äldsta barn snart skulle flytta ut ur boet?

Ja ni hör, det har varit en helt otrolig resa som vi fortfarande nyper oss i armen för att ta in och som var värd all möda och tandagnisslan. Här står vi nu, före detta civilekonomen och byggarbetare med ett stort, ruckligt hus från 1800-talet byggt i gediget norrländskt timmer från sågverksepoken. Här har vi de höga rummen med originalsnickerier, de stora salarna, kakelugnarna samtmen veranda i två våningar med massor av snickarglädje att rusta upp, visserligen en veranda som stod snett och där fötterna gick igenom golvet men vi var förälskade i tanken att äga ett sådant pampigt hus i originalskick.

Tillvaron och ekonomin skulle vi få att fungera genom att gå lärling, sida-vid-sida, med de gamla ägarna. Vi lusläste all litteratur, sög i oss ur Facebook-grupper och Google blev vår bästa vän. Med learning by doing, en orubblig tro och gott självförtroende tog vi oss an uppgiften och ”projekt jordbruk”.

Det hjälpte oss att vi är obotliga optimister och duktiga på att praktisera positivt tänkande. Hur svårt kan det vara att driva en gård inklusive alla bondgårdens djur tänkte vi? Vi såg fram emot att vända blad och skriva ett nytt spännande kapitel i vår resa tillsammans. Och när vi kisade och stod långt ifrån mangårdsbyggnaden såg verandan faktiskt rak ut, och vi kunde föreställa oss den i all sin nymålade glans där inga spjälor saknades och snickarglädjen var ny och ståtlig. Här hade vi vårt norrländska träslott i originalskick att rusta upp och älska, i nöd och lust!

Föga visste vi då att bara skrapa och måla fasaden skulle ta fyra somrar. Ingen sa heller att under det spruckna betongteglet låg ett gammalt spåntak fastspikat med en miljon spik som vi tålmodigt drog ut alla kvällar under en sommarsäsong för länge sedan. Exakt vilket år det var har jag förträngt. Nu har huset ett förzinkat plåttak och vi behöver inte oroa oss för regnskurar mer.

Tak och grund är viktigast att åtgärda först har vi lärt oss genom alla renoveringsresor, då detta är vårt tredje hus som vi renoverar eller återställer som sig bör med ett gammalt historiskt hus som vårt. Och kråkslottet har ståtlig grund av massiva granitblock och är timrad av gediget norrländskt timmer från år 1887, då bör den hålla några hundra år till resonerar vi.

Mellan kalvningar och leveranser av köttlådor hinner vi också hålla sommarcafé i stora salen uppe i huset. Det är mycket uppskattat av människor inte bara från trakten utan även långväga resenärer. Det märks på det trivsamma sorlet och klirret av porslin helger sommartid att den vackra historiska platsen är som gjord för umgänge och sammankomster. Även fast det tar på vaderna att springa upp och ner för den spiraltrappa av trä byggd i en epok där snickerikunnande och långsamt hantverk var självklara.

Med ett projekt som denna gård blir vi aldrig sysslolösa, ej heller uttråkade. Inte en chans. Även fast det återstår över hundra fönsterbågar att skrapa, kitta och måla. Och då har vi inte ens räknat innanfönstren än!

Text och bild: Eija Kortesaari