Vi trampar uppför en liten backe och stannar till. Vi har kommit till en bondgård på 60 hektar.
Omgivningen andas idyll, så där lantligt idylliskt som man bara kan drömma om när man själv bor i storstan och längtar till landets stillhet. Vi möts inte av stressade människor på väg.
Nej.
Här möter vi bara träd som sjunger och dansar med vinden, stilla och försiktigt, med mjuka rörelser. Djuren på gården sjunger med i vindens sång. För här finns det kor, får, höns, och för inte så länge sedan fanns det också griskultingar.
Och just här i Tärby, utanför Borås, bor bondmoran Maria med sin man Lasse och deras fyra barn.
Ja bondmora kallar hon sig själv. En aspirerande självhushållare som är tillräckligt bra på väldigt mycket, lite som en bibliotekarie.
– Jag är nog född i fel århundraden för jag är en väldigt analog människa. Jag gillar att göra saker själv, säger Maria med entusiasm i rösten.
Och mycket kan Maria själv. Kunskaper som är, och har varit, ovärderliga på vägen. Det är lätt att förstå att Maria föll pladask när hon såg huset för första gången. Det är ett oemotståndligt hus. Maria och hennes man Lasse hade letat efter en lagom liten bondgård på några hektar mark i många år. Sedan dök den här bondgården upp. Planerna ändrades.
– Det råkade bli så att det här inte är en liten gård. Det är en jättestor gård i våra mått mätt. Om man är en storbonde så är det förstås en liten gård, men för vårt självhushåll är det gigantiskt, säger Maria som med köpet av gården också fick sin barndomsdröm uppfylld. Hon blev ”bondmora”! På riktigt den här gången.
Maria säger att hon inte är helt obekväm med att kallas ”bondmora” för här på gården sköter hon ju om kor, får och höns. Dagarna är fulla av jobb helt enkelt. Och för att inte ha för mycket mark att sköta om arrenderar de ut en del till en grannbonde.
När Maria och Lasse köpte bondgården så fanns det inga djur på gården. Djuren har kommit hit därefter, några i taget. Och ibland på ett, minst sagt, oväntat sätt.
– Grannen Åke hittade till exempel våra höns ute i skogen. De hade blivit dumpade där efter sommaren, precis som när folk lämnar sommarkatter efter sig. Nu tyckte Åke att jag skulle ta hand om hönsen. Och ja, så fick det bli. Det blev våra första djur här, skrattar Maria.
Så Maria fångade in hönsen i skogen, och här har de stannat sedan dess. Och djuren på bondgården har blivit fler och fler. Och Maria trivs mer och mer.
Medan Lasses ingång till bondlivet är mer av ”prepper” och tryggheten att kunna stå på egna ben och klara sig själv om någonting skulle hända, så är Marias ingång en längtan efter självhushållarlivet.
– Jag kan ju själv. Varför ska jag köpa saker när jag kan göra det själv?
Och mycket kan Maria själv. Hon är också vetgirig och vill lära sig mer. Hela tiden. Hon lånar gamla böcker på biblioteket, hon letar och hon frågar. Det hon inte kan forskar hon vidare i. Hennes kunskapstörst har också gjort att hon har valt smarta spännande lösningar för sitt hem. Och allt gör hon med omtanke.
Just omtanke har varit vägledande när hon har restaurerat huset. Omtanke för huset, för miljön och för människorna. Hon har lyssnat på huset och försökt vara husets själ och historia trogen. Ställt sig frågan om vad som händer när tidens tand nöter på huset? Kan det återgå till naturen igen då? Och framför allt varit väldigt noga med att de kloka val hon gör får alla som bor eller vistas i huset att verkligen må bra.
När de började med restaureringen hade familjen Österbacka tur med hantverkare. På gården arbetade redan två byggnadsvårdare med taket på ett uthus, Tor Anjar och hans kollega Tomas från Byggnadsvård Sjuhärad, båda med ekobygg nära hjärtat precis som Maria. De lyckades i sin tur knyta till sig fler kunniga, engagerade och framför allt lyhörda hantverkare.
Det blev ett stort arbetslag, som mest uppemot tjugo hantverkare på plats, vilket var nödvändigt för en så omfattande restaurering som det blev. Huset kläddes med hantverkarnas skicklighet av helt naket och sedan fick det nya kläder av enbart naturmaterial.
– Våra hantverkare har varit fantastiska under hela resan. Vi har verkligen haft en samsyn på allt och också haft en god dialog hela vägen, säger Maria.
Tillsammans med hantverkarna har Maria lyckats skapa miljövänliga lösningar i huset, som husmossa för att täta mot drag och fårull i taket för att isolera. Och när Maria bestämde sig för lera i huset, så blev det också lera. Hon kontaktade Ulf Henningsson, en av Sveriges lerguru, och till hennes glädje kom han för att lära dem att lerklina väggar.
MARIA OM LIVET SOM BONDMORA
En av sakerna som jag älskar med att leva det här livet är att mina arbetsuppgifter och mitt arbetstempo skiftar över året. Årstidernas växlingar, djurens och växtlighetens olika cykler styr mycket mer än datum och klockslag. Från vår till tidig höst är arbetsdagarna utomhus långa. Men framåt senhösten blir dagarna kortare. Då får jag tid till andra sysslor än på den ljusa årstiden. Jag hinner läsa, göra tvål, stöpa ljus, laga kläder och spela sällskapsspel med familjen.
På vintern kan en dag se ut ungefär så här:
6:00 jag går upp och väcker skolbarnen för frukost.
7:30 jag vinkar av skolbarnen som cyklar till skolbussen.
8:00 jag äter frukost tillsammans med femåringen, sätter en deg eller gräddar ett par surdegsbröd.
9:00 jag öppnar till hönshuset, säger god morgon till korna och serverar dem frukost. Jag ser till så att alla får har mat och vatten. Jag följer korna ut till hagen och pratar en stund med dem, kollar så att vattnet inte har frusit i vattentunnan, mockar rent i kostallet och fyller på gödselstacken med nattens gåvor. Och så ska allt dokumenteras och delas på Instagram.
10:30 jag tar tag i dagens sysslor, oftast med sällskap av minstingen Emanuel.
15:00 och framåt. På eftermiddagen kommer skolbarnen hem, en stund senare blir det middag.
Ca 17.00 Efter middagen tittar jag till djuren igen. Korna får gå in i stallet för natten, det ska stängas om hönsen som flugit upp på sina pinnar och fåren vill ha hö och en pratstund.
22.30 är det dags att sova.
FAKTA om Marias ekobondgård
Huset är en långloftsstuga, vanlig arkitektur i Sjuhäradsbygden och Västergötland. Hur gammalt huset är vet man inte riktigt. Maria har funnit siffrorna ”17” inristade i en timmerstock, men de sista siffrorna är otydliga. Däremot har Maria funnit tapetrester av linnelumpapp som är daterade till mitten av 1700-talet. Gissningsvis är huset därför troligen från. början eller mitten av 1700-talet.
Vägledande för att finna husets originalutseende har varit att Maria har letat i gamla böcker om bygden och att hantverkarna har funnit ledtrådar i den underliggande konstruktionen. Finsnickarna Tor Anjar och Tomas Fröberg samt timmermannen Björn Svantesson på Byggnadsvård Sjuhärad har tillsammans med många hantverkare restaurerat huset. Ett omfattande arbete som tog två år eftersom huset hade tidigare skador. De blev klara hösten 2019. Målet var att restaurera huset i originalskick och använda enbart miljövänliga lösningar. Familjen Österbackas hus är nu ett riktigt klokt hus med flera spännande ekologiska materialval.
Material
Stommen är av liggtimmer troligen från början på 1700-talet. Det var stora skador som restaurerades med nytt furutimmer. Allt byttes inte. Stockarna som var intakta lämnades kvar och de som var ruttna eller trasiga lagades. Mellan timmerstockarna har man tätat med mossa som hämtades i familjens egen skog. Tillsammans med en tjock lerputs invändigt har man isolerat det bra. Det här är ett traditionellt sätt att täta timmerhus. med. Fördelen med husmossa är att det kostar inget alls (finns att plocka överallt i vårt land) och att den kan motverka mögel och också hantera fukt på ett bra sätt. Taket har isolerats med fårull (se under tak).
Lerklinade väggar
Med Ulf Henningssons hjälp har. alla husets timmerväggar lerklinats. (även i badrummet). Det gör väggarna diffusionsöppna vilket betyder att de andas. Insidan är putsat med 2,5 centimeter/1 tum lerputs i tre skikt. Finputsen består av hampanät med kaveldun som ger väggen fin struktur, blandat med olika jordpigment för att få fram en jordnära skiftning.
Fasad
Varje träpanel och list på insidan och utsidan är hyvlade för hand. Fasaden har återskapats efter panelrester som man har återfunnit i huset. Den består av 32 millimeter tjock kilsågad furupanel som har handhyvlats med oxhyvel. Locklisterna är hyvlade med listhyvel/profilhyvel.
Grund
Här kan vi prata om riktig cirkulär renovering. Man har nämligen använt sig av Hasopor skumglas med lera på toppenskiktet istället för betong eller cellplast. Skumglaset är glas som har återanvänts så många gånger att det inte kan bli nytt glas längre. Då återanvänds det som skumglas och blir bärlager till bland annat husgrund. Fördelen är att den. inte sjunker ihop, isolerar bra och är kapillärbrytande.
Stengrunden murades om av Mats Renström K-märkt Byggnadsvård. Hela huset lyftes bokstavligen upp med järnbalkar och hängde i luften. Därefter grävdes ca 1 meter jordhög ut. För att få stabilare bäring fyllde man därefter med singel. Stengrunden. kompletterades med grundstenar från ett rivningshus.
Mats bytte även skadade delar av de gamla eksyllarna. Slutligen fogades alla grundstenar med kalkbruk.
Bjälklag
Mellanbjälklaget var delvis bortaget av tidigare ägare och nya träbalkar av massivt trä sattes in. Dessa bärs av väggen mellan hall och vardagsrum som är en massiv 2 tums plankvägg, handhyvlad på bägge sidor.
Golv och uppvärmning
Golvet har tätats med lera och. man har också lagt vattenburen golvvärme i leran. Därefter har man lagt kilsågat grangolv.
Golvvärmen värms upp med en blandning av jordvärme och vedpanna. Det tillsammans med eldstäderna står för husets uppvärmning.
Eldstäderna är murade av Mikael Eriksson på Värmefacklan Götheborg.
Ytterdörr
Ytterdörren är en fröjd för ögat och välkomnar gäster med finess. Den är handhyvlad och tillverkad av Tomas Fröberg i Blidsberg.
Dörrar, lister och foder
Invändigt saknades det många dörrar. Därför hämtade hantverkarna antika dörrar i ett gammalt hus som skulle rivas. Maria fick dem gratis men betalade för hantverkarnas arbetstid när de hämtade, restaurerade och satte upp dem. Foder är specialbeställda från Fristads hyvleri och tillverkade efter en förlaga som hittades i huset.
Text NINA GERGI
Foto MARIA ÖSTERBACKA
