Mårten Medbo och Hanna Stahle bodde länge på Gotland. Nära och tryggt, men barnen växer upp och vardagen ändras. Plötsligt kan att bo på en ö bli långt bort. Med ett jobb i Göteborg och ett i Stockholm måste något flytta. Antingen jobben eller de själva. Och så byttes den lilla gotlandsgården mot timmerhuset i Sörmland.
– Vi sökte ett hus med lite speciella krav, säger Mårten. Det skulle ligga nära stambanan, vi vill kunna cykla in till stationen och jobba i andra städer, men det behövde vara rätt stort för att vi ska kunna jobba hemma också. Och till slut hittade vi det här.
”Det här” är Sjöholms skola, bara några kilometer utanför Katrineholms stadskärna. En skola med anor från den tid då grevar och baroner byggde såna till sina anställdas barn. Sen togs de över av kommunen och sen, när privatskolorna började dyka upp i kommuner och de senare svarade med sammanslagna skolor, ja då blev de gamla små skolorna utan uppdrag.
Och den som ville bo i en skola fick plötsligt en möjlighet att skapa ett annorlunda och väldigt generöst hem. Att använda gamla hus till nya saker är ju ofta klimatklokare än att bygga nytt och med aktivitet inom Naturskyddsföreningen blev det valet
kanske inte så svårt.
Sjöholms skola var lite speciellt. Den bestod av tre stora trähus från olika tider, alla var väl skötta av kommunen, värme fungerade, inga skador som inte reparerats och ordentliga husgrunder.
– Att köpa tre hus på en gång var ju lite mycket även om de
inte var dyra, säger Hanna. Vi la ner mycket arbete det första året på att göra i ordning de andra husen, ordna kök och så.
– Sen började vi leta grannar och delade upp husen i tre tomter. Och det har fungerat riktigt bra.
Tre familjer i varsitt stort hus, små växthus på tomterna och så ett delat hönshus. Men storleken ger speciella möjligheter. Ja, det blir mycket konst på väggarna när det finns rymd och plats.
– Det vi gjorde var att ändra energisystemet, säger Mårten. Vi tog bort fjärrvärmen i vårt hus för den var så dyr.
Med värmepump och 40-tal solceller, plus lite solfångare på
södra flygeln, klarar det stora huset vintern utan jättekostnader. Men hur förvandlar man en skola till ett hem?
En snickare med mycket tålamod och vilja var en viktig sak. Han jobbade med att återställa skolan till en äldre stil; de stora masonitplattorna togs bort så väggpanelen kom fram, det nersänkta taket med ventilation återställdes med bred ursprunglig pärlspont på taket och sen målade Hanna och Mårten med äggoljetempera i fina nyanser. Lager på lager.
Badrummet är byggt med Fibo plattor på väggarna och en
bastu som inomhus granne.
En lång sned vägg över den stora salen (där eleverna även hade gymnastiklektioner) gav plats för sovrum och badrum och ett stort generöst kök fick nytt liv i form av ett återanvänt kök med luckor från sextiotalet.
– Vi har använt Blocket en del.
Men den unika lösningen (som Kloka Hem sällan sett under våra besök i stora hus) är en trävägg runt köksdelen som inte går upp i nås, bara till normalhöjd. Det ger en fantastisk känsla, köket blir inte som en sänkt låda i ett stort rum, höjden finns kvar men rummen ändå mänskliga i sina proportioner. Både höjd och närhet alltså.
Huset är stort, lägenheten tar bara en mindre del, det blir utmärkt plats för två ateljéer att arbeta i. Ateljéer som kan låsas när barnbarnen kommer för det finns verktyg hos konstnärer som inte små fingrar ska hitta.
De har även en liten extra lägenhet på ovanvåningen som
ibland hyrs ut.
– Det var där vi bodde medan allt snickeri pågick.
Och när huset blev alltmer klart kom konsten fram bit för bit.
Lampor i taket som inte är som vanliga. Mycket får man se, det känns inte som en utställning utan som konst ska vara, inne i vardagen. Vi fastnar för en märklig grön skapelse som de bägge gjort.
– Det är uranglas, säger Mårten och berättar historien om hur
de beställde glas från Tjeckien men när de väl hade de kulformade skapelserna så funderade de över varför det hette uranglas.
– Jag kontaktade Strålskyddsinstitutet som blev alldeles ifrån sig och sa att radioaktivt glas får man inte importera.
– Jag bad dem då testa en bit, men de svarade att nej, nej man får inte skicka radioaktivt material med posten. Och det kanske är rimligt. Men vid en liten undersökning visade det sig att uranglas inte alls är farligt. Däremot vackert.
Hanna tänder lampan bakom och det lyser varmt och grönt i
hallen.
Ja det ser radioaktivt ut.
Mitt i Sörmland, i en gammal skola nära skogen utanför Katrineholm.
Saker som man inte trodde man skulle se.
Text: Johan Ehrenberg
Foto: Gunilla Welin
