Små gula björklöv virvlar runt på marken vid Ollargården och den grå himlen är tung av regn. Ut från den vackra gamla förstukvisten kommer Eva Nordfjell i blårutiga hängselbyxor och visar in oss i huset. Nu är det bara några veckor kvar till den högtidliga inflyttningen, efter ett och ett halvt års slit.
– Jag har aldrig haft någon dröm om att renovera en gård – tvärtom har jag bara tyckt det verkade jättejobbigt. Jag vet bara hur många äktenskap som har kraschat av renoveringar!
Men det var det enda sättet att få ett boende här i Skattungbyn, säger Eva Nordfjell.
Första gången hon kom till Skattungbyn, som ligger norr om Orsa i Dalarna, var för 20 år sen då hon gick en folkhögskoleutbildning i ekologisk odling och hållbar livsföring här. Hon blev kvar i fem år, sedan tog studier henne vidare ut i världen på internationella uppdrag, främst i Afrika. Hon har bott i Etiopien, Tanzania, Kenya och Zambia, där hon bland annat arbetat med HIV-frågor och som global rådgivare för hälsofrågor för Rädda Barnen.
– Jag reste och flyttade runt jättemycket och det sliter ganska hårt. Till sist kände jag att nu räcker det. Jag ville ha något mer bofast och komma tillbaka till Skattungbyn.
Redan under kurstiden hade Eva spanat in den gamla timmergården, byggd 1884, som hon visste stod tom. Ägarna hade hoppats att barnen skulle ta över gården men så blev det inte. Efter att ha fört samtal med ägarna under sju års tid fick Eva till sist köpa gården. Då hade den stått obebodd i över 30 år.
– Det var som en masonitlåda här inne, med väggar, tak och golv i masonit. Det såg väldigt annorlunda ut, berättar Eva.
Eftersom hon själv saknat kunskap om husrenoveringar har hennes strategi istället varit att knyta duktiga personer till sig som hon kunnat lära av. Att golv och väggar, vilka var uttjänta i flera rum, skulle byggas av lera var till exempel ett råd från lerbyggaren Johannes Riesterer. Han har lett workshops i lerteknik på gården och på så vis har en stor del av arbetet blivit gjort med gemensamma krafter från byn.
– Det har gjort att folk får lära sig hur man bygger med lera och jag får deras arbetskraft. Det gäller att hitta de här personerna som kan lära ut hållbara tekniker, så att de sprids, säger hon.
Eva Nordfjell har alltid tyckt att lera var ett spännande material. Hon är uppväxt i Etiopien, där hon bodde till 12 års ålder och där var lerhus vanliga.
– Men jag har aldrig vetat att det gick så bra att kombinera lera och timmer. De trivs bra ihop eftersom de andas.
Eva ville ha ett hus som andas åt alla håll. Inga spärrskikt eller plast som stänger fukten ute. Hon började med att riva upp och isolera husets golv och väggar med stora mängder lera. Under leran, vid marken, är det isolerat med blåst returglas (Hasopor). Värmeslingor har lagts in i golven och även i en del av väggarna.
I köket och i rummet intill köket har de utslitna träplankorna ersatts av putsade lergolv, i det tredje rummet har de breda gamla golvtiljorna från 1800-talet lagts tillbaka ovanpå leran. Lerväggarna har slutligen målats med varma jordfärger. Även det en teknik lärts ut genom workshops på gården, av Tintin Löfdahl från Färgapoteket i Leksand.
60-talsfönstren har åkt ut och ersatts av kopior på de gamla originalfönstren från 1800-talet, som Eva hittade ute i ladan. Alla fönster har målats för hand med linoljefärg.
– Det var så mysigt, vi stod här hela vintern och gjorde det, pappa och jag målade fönster och mamma lagade mat. De är båda över 80 år men kärnfriska och outtröttliga!
Tanken är att skapa flera boendeenheter på gården, med plats för hyresgäster. Det blir två små lägenheter i huvudbyggnaden och möjlighet att inreda en trerumslägenhet samt en liten etta i stallbyggnaden. Jordvärmen är redan grävd och elen dragen. Därtill planerar hon att göra en bostad i ett härbre för sommaruthyrning.
– Eftersom det är bostadsbrist i Skattungbyn känns det onödigt att jag använder alla hus själv, säger hon.
Till vardags arbetar Eva Nordfjell som föreståndare på ett hem för ensamkommande flyktingungdomar i Mora, drygt fyra mil från Skattungbyn. Det är ett tufft arbete och hon har ofta svårt att släppa ungdomarnas situation vid arbetsdagens slut. Renoveringen av huset har blivit en viktig konstrast till arbetet och gjorde det lättare för henne att koppla av för en stund.
– Det här är som en sorts meditation jämfört med den svåra verklighet, med utvisningshot, som jag lever i tillsammans med de afghanska ungdomarna. Jag vet inte hur jag skulle ha överlevt utan det.
