Drömboende i gemenskap

Vågorna slår mot bryggan och några få solstrålar kämpar sig igenom den jämngrå himlen. David Landström, kusin till Anna-Karin Wikman, har parkerat flakmoppen vid färjeläget och tar emot när grindarna till skärgårdsfärjan slås upp. Det är med flakmoppe eller cykel man tar sig fram på den bilfria ön Brännö i Göteborgs södra skärgård. Färden går på smala vägar förbi värdshuset och öns enda matbutik och fortsätter förbi stugor med blommande mårbackor i fönstren.

Efter några minuters skumpande på flaket är vi framme. En grusgång leder upp till de ljungklädda klipporna i mitten av ön där bostadsrättsföreningen Kumlet ligger. Två huskroppar i massivträ med fyra lägenheter i varje, som nästan ser ut att resa sig upp ur klipporna. Hela ön andas idyll. Men de där traditionella husen som kantat vägen fram till grusgången där vi nu står blev ett bekymmer för Anna-Karin när hon separerade för 14 år sedan. Hon ville bo kvar på ön för att den då sexårige sonen skulle slippa pendla mellan pappans boende i skärgården och staden. Men att som ensamstående köpa hus var i det närmsta uteslutet.