I dag finns det ekobyar i 70 länder över hela världen. En av dem är Skärkäll i Bohuslän. Till invånarantalet är det litet, endast tio året-runt-boende, även om antalet tomter är 23 och alltså har potential att växa sig större, till en “riktig” ekoby, åtminstone enligt definitionen ovan.
– Vi ville att det bara skulle vara året-runt-boende här, men du vet, visioner och verklighet går inte alltid ihop, suckar Birgitta Bengtson, konstnär och en av de bofasta i Skärkäll.
– Men det är många som är intresserade och kommer hit och tittar, även från andra kommuner, lägger hon till.
Skärkäll ligger mellan Smögen och Fjällbacka, strax norr om Orust, några mil söder om Norge, till vilka de hörde fram till 1648. 298 år senare döptes huvudgården om från norskklingande Skjerkil till nuvarande Skärkäll. Och 1991 bildades Skärkälls andelsförenings ekonomiska förening, med målet att bygga bostäder och ateljéer efter ekologiska riktlinjer.
Birgitta Bengtson har varit med nästan sedan start. Hon fick nys om den blivande ekobyn i början av 1990-talet, ett par år efter föreningens bildande. Även om hon inte kan räkna sig till initiativtagarna till idén om en ekoby kan hon däremot stoltsera med att vara dess första fasta boende.
– Vi skickade in detaljplaner, de antogs 1995 och redan året efter, till påsk, flyttade jag in i min ateljé. Jag hade bott i kappsäck fram till dess så jag var på hugget helt enkelt, berättar hon.
Sitt hus med ateljé ritade hon själv. Beräkningar av hållfasthet, dragmoment och annat konstruktionstekniskt finlir överlät hon till dem som kan bättre, även om en tidig punkt i cv:t är en gymnasieexamen i husbyggnadsteknik. Men lite precisionsarbete höll hon fast vid, exempelvis husformens naturliga förhållande till omkringliggande natur.
– Jag är inspirerad av Bauhauspedagogiken och koncentrerar mig en hel del på detaljer som taklutning. I färgvalen inomhus är jag inspirerad av Bauhaus klara färgskala; gult, blått, rött, säger hon.
Det var hållbarhetsfilosoferna och äkta paret Robert och Diane Gilman som 1991 myntade ordet ekoby. Den exakta definitionen har uppdaterats och genomgått små skiftningar genom åren. Makarna Gilman underströk till en början vikten av en långsiktigt hållbar mänsklig integration i naturen. Senare lade Robert Gilman till kriteriet att ekobyn måste ha flera ”initiativcentra”, vilket kan förstås som en strävan efter diversifiering. Att alla i ekobyn ska ha sina uppgifter som de utför självständigt men för det gemensamma bästa.
Gilman själv – från början utbildad astronom men som någon gång på 1970-talet bestämde sig för att Jorden, inte stjärnorna, behövde hans uppmärksamhet bäst – drar parallellen till medeltida byar, som ofta utvecklades från en manbyggnad, ett boningshus, runt vilket byn växte och andra verksamheter etablerades: smedens, mjölnarens, stallägarens, värdshusvärdens, barnmorskans. Alla sitt eget initiativcentrum.
På senare år har Koshua Joubert, ordförande för Global Ecovillage Network, definierat ekobyn som ett traditionellt samhälle där invånarna själva styr samhällets utveckling, sätter värde i det befintliga i stället för att sträva efter ökande materiell tillväxt, och använder sig av innovativ teknologi för att uppnå hållbarhet.
Men hållbarhet är inte nog. Enligt Koshua Joubert måste ekobyns mål vara att återupprätta en social, kulturell, miljömässig och ekonomisk “livsvävnad”.
Huruvida Skärkäll skulle passa in i Jouberts mall för en ekoby är tveksamt, men alla där känner varandra, de gräver sina egna brunnar, renar sitt avloppsvatten, underhåller vägarna och sköter markerna och ursprungsgården gemensamt. En gemensam nämnare är inte oväntat – det är ändå en klassisk kulturbygd de slagit sig ned i – kreativiteten. Det är konstnärer, filmare, fotografer, formgivare, arkitekter, hantverkare, de flesta i pensionsåldern.
– Jag har valt konstnärsvägen, då kan man inte ha några höga utgifter, så det passar mig alldeles utmärkt att bo här. Jag är en fena på att leva billigt. Och huset gick på totalt 150 000 kronor om jag inte minns fel, säger Birgitta Bengtson.
Å andra sidan fick hon köra runt och hämta treglasfönster och brädor och allt möjligt material själv. Och får inleda dagen med att vedelda och när det krävs smörja in sig i uppvärmd sesamolja för att mota kylan i grind, ett trick hon lärt sig i Indien.
Om man ska vara riktigt petig är Birgitta Bengtson inte hundra procent året-runt-boende. Vintertid brukar hon fly till värmen. Då lastar hon allt som ska med på en kärra och drar den tre kilometer till närmaste busshållplats.
Just kommunikationerna är det enda hon nämner som en nackdel med Skärkäll. Direktlinjen till Göteborg är indragen och numera blir det till att byta tre gånger innan man kommer fram till storstaden. Vilket hon hoppas inte ska avskräcka någon. Tvärtom vill hon gärna inspirera fler, särskilt unga, att testa levnadssättet.
– Jag lyxar gärna till det med ett bad när jag får chansen och hälsar på någon som erbjuder ett sådant. Men annars saknar jag inget. Jag älskar Bohuslän, trakten, havet, människorna. Jag ser hela skärgården uppifrån berget. Vädret är drömaktigt. Ja, jag kan tänka mig att dö här.
Adolfo Diaz