Vi är i södra Halland, vid ett litet hus som är rätt unikt i Sverige.
Det är nämligen ett återbrukshus.
Byggt och renoverat och ombyggt i årtionden, men så långt som möjligt med återanvänt material.
– Var får ni virke och material ifrån?
Jan-Erik Mattsson tittar leende upp från husknuten där han just böjt sig ner för att visa en skada på putsen. Det blir lätt så, man visar hellre det som ska göras än det som är färdigt.
Det finns en byggåtervinning i Halmstad som kommunen driver. Där hittar du bland annat fantastiska toaletter, om du behöver det.
Och så får man ha tålamod. Leta. Det dyker förr eller senare upp det man behöver. Annars får det bli något nytt som blir bra på lång sikt.
Tålamod handlar inte om att vänta. Ett återvinningshus är ett hus man lever i och som sakta, bit för bit lagas, förbättras och förändras. Det är alltså ett liv som levs, inte ett hus som snabbt slängs upp.
– Jag köpte torpet 1994 säger Jan-Erik. Det var i rätt slitet skick.
Catharina Svala flyttade in tre år senare. Och sen dess, i tjugofem år har det varsamt renoverats och förbättrats.
För även om ett gammalt torp i sig själv från början är byggt resurssnålt och effektivt så kan vi i dag göra så mycket mer.
– Det har handlat om att ta tillvara på alla ytor. Jan-Erik visar den smala trappan som är byggda i halva steg och som gör att man ändå lätt kommer upp till ovanvåningen som blev sovrum, arbetsrum och bibliotek och… Det här huset är mycket större inomhus än utomhus.
En lucka över trappan gör att värmen nere inte försvinner upp när man inte vill det. En takkupa mot söder lyfter fram ett mellanrum.
Och en fin farstu från förr fick bli arbetskammare där en gammal släktchiffonjé fått plats bara för att torpet inte har några räta vinklar (gamla hus har inte det). Vi pratar millimetertur när möbeln kunde vridas rätt.
Mycket är som det har varit och ändå inte.
Ja, takhöjden ändrades redan för länge sen. Genom att flytta takbjälken ovanpå hammarbandet så fick man de extra tio centimetrarna. Samma virke, samma stolpar, bara en liten annan konstruktion. Och bra för nutida folk som är längre än när huset först skapades.
Syrentorpet är ett korsvirkeshus. Timmerstomme och murat med obränd lersten däremellan. Sen puts på. Vitt blandat med röda stockar. Det betyder att det vita får kalkas igen efter några år. Jan-Erik lägger handen mot den synliga leran där västerregnet varit elakt mot putsen.
Eftersom det här är återbruk kan man se detaljer från förr. En ekstolpe har gammal tapet från insidan kvar fast nu på husets utsida. Återbruk redan på 1890-talet när torpet byggdes av material från äldre hus.
Det är lätt att tro att ett gammalt hus har någon slags ”original” som sen förstörts och ska återställas. Men så är det sällan. Gamla hus är ofta lappverk av återbruk från den tiden. Olika material har vandrat runt i huset och olika lösningar provats. För en fattig torpare hade knappast råd med nytt virke för en dåtidarenovering. Det fick bli från annat, återbrukat även då.
Men gamla hus har ändå en grundberättelse, något i proportioner och stomme som finns kvar.
Med modern isolering av ekofiber och renovering av bjälkar återstår ändå samma hus även om fönstersmygen satts snett så att mer ljus kommer in, nu när väggarna blivit tjockare.
Man kan fortfarande tänka sig ett annat liv från tidigare generationer i torpet. Trots att en liten toalett med dusch kommit till och köket blivit rationellare.
Och så finns det nya, det klimatsmarta, det framtida mitt bland det gamla. Solfångare för varmvatten, solceller för el och en liten elbil trevligt parkerad bredvid robotgräsklipparen som sakta tuggar sig runt tomten.
Det är faktiskt svårt att inte charmas av helheten. Jan-Erik berättar om lösningarna som finns och som ska bli. Ständigt nya detaljer som kritiskt presenteras, ”det skulle kunna göras bättre” och bakom det där ligger nog vetskapen om allt man lärt sig under åren gör att man inte är färdig. Återvinningen av vattnet från dusch och kök. Ett uthus som blir gästhus och växthus och så den nya kampen mot sorkar och mördarsniglar som gör att man får hålla en mycket striktare trädgård än den vilda de drömt om. Hård trampad jord, kortklippt gräs och öppen jord för att kunna ha ständig koll.
Men hur orkar man?
Jan-Erik visar ett gammalt valspråk, Nu måste vi vila för att orka göra färdigt. Det är mycket bättre än att säga Nu måste vi göra klart, sedan kan vi vila.
Det handlar om att leva i ett hus helt enkelt.
Och ständigt försöka göra lite mer.
Text: Johan Ehrenberg
Foto: Gunilla WElin
