Det är egentligen inte helt klart. Men ganska klart. När vi hälsar på Sanna Wallin en augustimorgon i Roslagsbro, så får vi veta att huset är nästan färdigbyggt, men bara till 70 procent. Och när hon fortsätter att berätta om sin kringelkrokiga väg dit, där hon är idag, så hör man entusiasmen, och man förstår att det är 100 procent, om inte mer, bakom det som är ”bara” 70 procent idag. Hundra procent av hårt arbete, envishet och tålamo

När Sanna såg huset för första gången så blev hon också störtsäker på vad hon ville. Hon ville köpa det halvt om halvt påbörjade huset och fortsätta bygga på det som var andras livsprojekt. Där andra hade gått i stå bestämde hon sig för att ta vid, och bygga vidare.

Lika oförutsägbar som vägen dit Sanna är idag har varit, lika oförutsägbar är Sannas lerhus. Och lite guppigt. Det är spännande vinklar och gömda vrår, det kan poppa ett rum runt hörnet, lika väl som en gömd trappa skymtar fram bakom en vinkel. Den leder till ännu ett sovrum, högt uppe med stort fönster över naturen. 

En korridor med flera rum på rad. I huset finns flera trappor, någon viker man bara ut och en annan är halvfärdig. Men en har Sanna byggt själv, med hjälp av två kompisar.

– Vi hämtade in stockar från gården, mätte, sågade och så blev det den här trappan.

Ja, det är en trappa, men den ser inte ut som en vanlig trappa, den är kreativ och så nära naturlig som man kan komma. Av stockar, naken. Precis som resten av huset. Oförutsägbart men otroligt spännande att gå runt i.

Vi vandrar över ett golv där det första bottenskiktet är skumglas, så kallat Hasopor, som är starkare än till exempel stenkross och makadam, och med stora miljöfördelar. Det hade de förra ägarna lagt.

– Jag har lagt på slingor och lera på golvet. Och för att arbetet skulle gå fort, sprutade vi på den bruna leran med maskin istället för hand, vilket är en vanligare metod, berättar Sanna.

För det var så huset såg ut när Sanna såg det för första gången. Inget var ”stängt”, huset var som ett öppet sår på många sätt.

– Det låg bara gamla presenningar överallt. Där uppe var det väldigt många hål överallt, säger Sanna och pekar längst in i huset där ett runt rum tittar ner på oss som en krona på verket.

Ett rum som kanske ska bli yogastudio eller relaxrum, kanske kreativ ateljé. men en gång var rummet inte ett rum.

– Man såg allt, hela timmerstommen som bär upp huset. Och sen var det lite halm en bit upp och så takstolarna, säger Sanna och pekar på det inre rummet. Ju längre in i huset vi kom, desto naknare var det.

Och ändå köpte du det?

– Ja, och jag bestämde mig på bara en timme att jag ville ha det. Jag är en vanlig person, jag är inte någon Greta Thunberg. Så jag hade ju egentligen ingen aning om hur man bygger ett ekohus, men jag hade sett ett program om det och förstod idén bakom det hela. Och just det triggade mig, säger Sanna, som alltid har siktet inställt framåt.

– Jag har alltid renoverat lägenheter och så fort det blev klart så ville jag gå vidare.

Men så kom Sanna till den punkten när hon kände att nu fick det räcka.

– Jag ville sluta byta lägenhet varje år.

Sanna sålde sin lägenhet på Karlaplan och köpte det påbörjade ekohuset i Norrtälje med ambitionen att fortsätta i samma anda som paret som bodde här innan henne. Det var 2,5 år sedan.

– Och det är första gången i mitt liv som jag känner att jag inte vill vidare.

I början gick bygget med ljusets hastighet.

– Det var ett fruktansvärt tempo för jag hade en deadline att förhålla mig till innan bygglovet gick ut sexton månader senare. Jag ville inte se många miljoner kronor åka rakt ner i sjön. Och kanske var det bra för då velade jag inte. Det var bara att göra.

Bygget har gått lite långsammare nu när alla priser har ökat. Inflationen känns. Och det är vad Sanna också säger är den tuffa biten.

Ekonomin. Det kostar att bygga ett ekohus.

– Antingen ska du ha mycket pengar, eller så ska det vara ett gäng som går ihop. Det kostar och priserna har gått upp till det dubbla. Så jag får vänta lite med några saker, säger hon.

Under tiden som Sanna såg sitt ekohem få liv så bodde hon i en husvagn med minimal yta. Från Karlaplans glittriga kvällar med bubbel, skratt och vänner till leråker inpå dörren, ingen dusch eller rinnande vatten.

Hur var det?

– Första månaden var en katastrof. Det var den sämsta våren på hundra år. Det var bara snö. Överallt. Åkern var lerig, det var iskallt. Det var vidrigt. Tyvärr så fotade och filmade jag inte så mycket. Jag var stressad och lite pretentiös. Men det hade varit skitroligt att ha kvar bilden av sunket från då, skrattar Sanna, som också påpekar att det var jättehärligt.

– Den lilla ytan och livsstilen, det var så nice. Det var enkelt. Idag är det min räddningsreserv. Om allt går åt skogen, ja då kan jag ju flytta till en husvagn.

Sanna förskönar inte allt arbete med att bygga ekohus. Hon menar att många går in i det lite naivt.

– När man tittar på Youtube så ser det så härligt ut. Men man fattar liksom inte hur mycket jobb det är. Det tar tid och energi. 

– Det är inte förrän du har byggt ett ekohus som du förstår vad som är viktigt och vilka frågor du ska ställa. Det var väldigt många detaljer som jag inte hade någon aning om. Men nu vet jag, säger hon.

Har du lärt dig mycket?

– Jag har lärt mig massor. Men det finns fortfarande en hel värld kvar där ute.