Jag föddes i en tvättstuga i en diktatur. Kärleken hade slagit ner som en blixt mellan mina föräldrar när de var 20 år. Men mammas föräldrar vägrade låta henne gifta sig med sin jämnåriga gitarrspelande vagabondboxare till pojkvän. Så de rymde hemifrån och bosatte sig i en övergiven tvättstuga där två hinkar tjänade som toalett. Där blev jag till och där levde jag under mitt första levnadsår.

När jag var tre lämnade min mamma mig hos mormor som bodde i en gudsförgäten, grekisk bergsby. I tre år bodde jag sedan med mormor som varken kunde skriva eller läsa och morfar, den gamla krigshjälten som förlorat ett ben i kriget. Mormor bar honom på ryggen till vårt utedass tills hon blev kutryggig. Mig badade hon på söndagarna i en aluminiumbalja i köket med vatten hon värmt upp på spisen. Vi hade varken tv eller radio, tidningar eller telefon. När mamma ringde ropade fru Nasta från byns bensinmack upp vårt namn i en megafon och så sprang vi dit.

När vi emigrerade till Sverige blev min första och största lycka den spolbara toaletten och badrummet med det varma vattnet som rann rikligt och dessutom var helt gratis. Det badades flitigt i studentlägenheten på Rinkebysvängen 91.

Under min uppväxt i Rinkeby började jag drömma om ett hem i Grekland. Det hade alla utom vi. Vi var till och med fattigast bland grekerna. Till skillnad från mina klasskamrater i den grekiska hemspråksklassen växte jag upp med en hårt arbetande ensamstående mamma. När vi väl åkte ner på somrarna trängde vi ihop oss i mormors ruckel där jag levt som liten.Hemhörigheten och hemlösheten löper som en vallmoröd tråd genom mitt liv. När jag studerade på universitetet klämde jag in mig i min pappas mikroskopiska etta i den chokladbruna betongkolossen i Rinkeby som kallades ”alkishuset”. Där låg nämligen Socialen och en massa socialfall hystes i de små lägenheterna.

I sina 25 kvm hade pappa klämt in en dubbelsäng, en sliten brun manchestersoffa som han hittat på ett städjobb, ett vitt klaffbord med två metallstolar han fått från ett dödsbo han städat och en jonisk kolonn-kopia en kompis skänkt. I garderoben hängde pappas arbetskläder med loggor från olika städfirmor bland allt från fönsterskrapor till rengöringsmedel. Där fanns också en TV och en stereo och på fönsterkarmen blickade pappas myriader plastgrodor ut över den obehindrade utsikten över parkeringsplatsen, ålderdomshemmet där farmor bodde och Rinkeby Centrums baksida. När fullmånen fyllde rummet hörde jag ett fyllo till granne yla som i ett mångalet mantra: ”Jävla Sverige”.

I det där lilla kyffet skrev jag som 25-åring mina första artiklar och manus för Mosaik, mitt första TV-program. Pappa hade lyckligtvis funnit en flickvän på bottenvåningen som han sov hos men han dök ofta upp i gryningen för att hämta någon mattrengöring eller golvpolish-dunk. Ibland mitt i natten när jag låg och drömd om mitt eget trygga rum. Och nu har jag lyckats skapa ett par. Senast mina drömmars skrivarlya mitt i Atens kreativa kvarter, precis bakom parlamentet, presidentpalatset och nationalträdgården. För att få arbetsro fann jag en balkong mot en innergård fylld av fågelkvitter.

Jag renoverade med världens mest pressade budget så attt byggherren som skulle riva en vägg, renovera badrum och kök, suckade och svor. Framför allt när jag sökte upp marknadens mest prisvärda alternativ till hans saftiga förslag. Nej, jag vill inte ha importerat kakel från Spanien och Italien, jag vill ha grekiskt som är billigare och produceras en timme bort.

Efter otaliga turer står mitt hem nu äntligen klart. Snickaren såg förvånad ut när jag bad om skogsgröna köksluckor med gamla handtag jag hittade i en second-hand butik. Golvläggaren förstod inte varför jag ville behålla alla gamla golv. De vet inte att jag alltid saknat stora delar av min egen historia och nästan nitiskt vill bevara minsta möjliga spår av andras. Mitt lilla tillhörande källarförråd visade sig ha omvandlats till ett hem och ockuperats av en inneboende. Även om det är illegalt valde jag som en gång bott i en tvättstuga att blunda.

Lägenheten inredde jag busbilligt genom en kort promenad till Monastirakis gatumarknad där man kan göra grymma klipp om man prutar vänligt. Tre gamla gröna marmorbord på snirklad träben för 400 kronor, tre gamla lampor och en kristallkrona från mellankrigstiden för en svensk tusenlapp som herr Nikas lagade. Därtill sängbord med rosa marmor, byråer och sänglampor – allt för en spottstyver. Det enda jag köpte nytt och närproducerat var en soffa jag hittade i en undanskymd familjeägd soff-fabrik som börjar resa sig ur krisens aska, och en säng med sänggavel i puderrosa sammet.

Eftersom jag har två hemländer ville jag också integrera svenska element. Så jag släpade med mig Sandbergs sprakande tapeter med färgglada fåglar till det pyttelilla fågelboet som fungerar som gästtoa, där jag till och med tapetserar taket och dörren. Och så böljande turkos-guldiga mosaiktapeter i hallen. Köket fick pålitliga och el- och vattensnåla Electroluxprodukter och så blev det ytterligare några turer till gatumarknaden där jag fyndade allt från glas till serviser

Här ska jag sitta och skriva när det rycker i mina rötter och min längtan efter det bländande attiska ljuset tränger sig på under mörklagda månader. Här ska jag, som kommer från en krigskrossad släkt som förlorat allt gång på gång och tvingats på flykt undan krig och diktaturer, snoka fram och försöka fylla i luckorna i min historia och skriva fram en egen.När banklånet är betalat ska jag instifta ett vistelsestipendium för författare och kulturarbetare som precis som jag kommer från knapphetens kultur. Klassresenärer som minns marginalerna och aldrig glömmer att privilegier kommer med plikten att även öppna dörrar för andra. I min atenska oas ska de få chansen att sitta och skriva och skapa i lugn och ro. Långt efter att jag lämnat livet.

Alexandra Pascalidou