”Det” är leran. När leran kom in i Hannas liv föddes också en stark passion. Leran var förlåtande mot henne, förstod henne och passade hennes otåliga personlighet – det perfekta naturmaterial i det ofullkomliga.

– Leran förlät alla mina misstag. Jag kunde krossa den, knåda ihop den igen, slänga den i golvet och börja om igen. Eller så kunde jag bara slänga den i hinken och låta den ligga där i en vecka innan jag tog upp den igen för att göra något nytt, säger Hanna.

När hon också hittade glaskupor på skroten så blev kärleken för skapandet ännu starkare. Då blev leran snart också hennes verklighet. Hon kunde kombinera återbruk med leran. Allt utifrån ett cirkulärt tänk och med material som passar hennes personlighet.

Hon blev lärling hos en keramiker, gick en folkhögskoleutbildningoch ägnade alla sina vakna timmar åt att skapa med händerna. I början blev hon så kär i leran som material att hon sov på loftet hos sin keramiker. Men hon kunde inte sova där för evigt så hon sökte en folkhögskoleutbildning och fick utlopp för sin nyfunna passion.

– Jag gjorde inget annat än att dreja från morgon till kväll, säger Hanna.

– Det tog ungefär fyra år innan jag kände mig bekväm med leran. I början blev jag bara glad om det blev en skål, eller att den höll överhuvudtaget eller att den inte sprack i ugnen. Jag har ägnat mycket tid åt keramiken, säger Hanna.

Och man kan se det i hennes kreationer. Hon har ett personligt uttryck och med sin starka kärlek för återbruk skapar hon unik heminredning som också är bra för klimatet. Cirkulär återvinning hela vägen från tanke till verklighet.

Text NINA GERGI • Foto HANNA DAHL