Kan ett bruksföremål få dig att fundera? Det hoppas i alla fall formgivaren Finn Ahlgren som med sina möbler – eller är det konst? – förklarat krig mot slit-och-slängsamhället.
Ibland trillar polletterna långsamt. Som inför formgivaren Finn Ahlgrens skapelser. Halta, lytta, skeva, mer lika en celldelning som löpt amok – med cellerna utbytta mot gamla överblivna eller sönderslagna träbitar och spånskivor som växer och förgrenar sig till synes organiskt eller slumpartat – än regelrätta möbler. Första frågan är därför given.
”Jag tror att jag skulle kunna möblera ett helt hem med mina möbler. Eller kanske inte sängmadrassen. Det skulle nog vara lite ofräscht att återbruka en gammal använd och bortslängd sådan.” (Photo: Linnea Tammerås)
Vad försöker du säga?
– Jag är emot producenter av för billiga möbler som inte behöver tas om hand. Att konsumera för att det är snyggt går bra, men inte så fruktansvärt mycket. Och självklart får man ha snygga saker – men varför ha så fruktansvärt mycket? Jag tror inte vi mår bra av det. Få ifrågasätter konsumtionen av snygga saker eller att allt alltid ska vara så snyggt. Så då tänkte jag att det är just det jag ska göra, säger Finn Ahlgren om sina möbler och/eller konstverk när Kloka hem hälsar på i hans ateljé i Gröndal i Stockholm.
Utmana det ”snygga” är det minsta man kan säga att han gör. Genom att skapa fult. Eller snarare ”fult”. Till en början. Tills tankarna fått snurra ett varv extra, polletten klingar till mot botten och det som nyss var en hög spillvirke plötsligt inte bara får sin självklara logik – återbrukande som motståndshandling i en slit-och-släng-värld, utan också en alldeles egen estetik. Må vara en halt, lytt och skev sådan.
– Speciellt med den här kollektionen försöker jag ligga på gränsen. Även för mig själv. Det ska hela tiden finnas något som får dig att undra, något som skaver, som stör lite.
Långsamma polletter är dock inget han själv känner igen när det gäller de egna verken.
”Här tänkte jag mig att det skulle bli som en kinesisk vas från Bukowskis. Men det var en jävla kamp att få till en kurvatur med materialet.” (Photo: Linnea Tammerås)
– De flesta brukar vara jätteförtjusta redan från början när de ser mina grejer. Men så är det också personer som redan har en återbruksacceptans. För dem är detta helt naturligt. Det är nästan så att jag tänker ”Va? Är jag inte provocerande alls?” och så känner jag att jag måste flytta fram gränserna ännu mer.
Det blev starten
”Lifestyle embrace” heterhans senaste kollektion, den som om ett par timmar ska visas för världen när hans ateljé för en vecka omvandlas till utställning. Men stilen? Oklart.
– Kanske "undersökande" eller "utforskande" bara? Jag var i Israel och hängde med en konstnär som behövde ett bord till en fest. Och vi slängde ihop det på en timme. För mig som möbelsnickare var det egentligen helt otänkbart – ”så här får man inte göra!”. Men han är konstnär, det var hans bar det handlade om och han hade extremt låga krav. Det blev liksom starten. Att strunta i estetiken.
Något som om man ska vara riktigt noga inte riktigt stämmer.
– Okej, det måste finnas något slags balans. Något i det måste vara symmetriskt och något måste skava. Det ska finnas en behaglig smärta i det, en spänning. Men jag har ingen färdig plan, slumpen måste få vara med, för annars är man fast och producerar bara det som dyker upp i huvudet. Med slumpen kan man upptäcka grejer utanför sig själv.
"Alla vill vara så fräscha. Det är helt orimligt." (Photo: Linnéa Tammerås)
Vad hoppas du på av din utställning?
– Att jag får uppmärksamhet och att jag i förlängningen kan tjäna lite pengar. Det vore trevligt. Så att jag kan fortsätta med det här och leva på det. Och att återbruk normaliseras. Jag har tidigare känt att det här ändå ligger rätt i tiden, men nu börjar jag tänka att det här ligger extremt rätt i tiden.
Något mer?
– Att vi börjar rucka på det fräscha. Alla vill vara så fräscha. Det är helt orimligt.
