De gjorde slag i saken. Lämnade Stockholm med sina två barn och flyttade ut på den värmländska landsbygden, för att bygga ett hus av halm och lera – med sina bara händer. 

Hela processen har Emma Sundh sammanfattat i Att bygga ett hem: halm, lera & återbruk (Mondial förlag), en bok som bjuder på otroligt många konkreta visdomsord om allt ifrån väggar, avlopp och återbruk till att renovera gamla prylar och med fantasi och fiffighet hitta enkla lösningar. En bok att inspireras av, oavsett om du är en person som själv drömmer om ett hus i halm eller om du står med ett repigt kök som sett sitt bäst-föredatum.

Egentligen drömde familjen inte alls om att bygga hus, tvärtom! Drömmen var att hitta ett gammalt hus och polera fram det som någon annan tidigare byggt. Njuta av nötta trösklar och all historia som förflutit innanför väggarna. Ta vid någons annans trädgårdsdröm, gå på expedition bland undangömda pioner och någon ömsint planterad kaprifol. Inte bygga nytt. Så själlöst, historiemagert och platt – tänkte de.

Men så hade de råkat bespetsa sig på Emmas hembygd när det började osa flytt, och där säljs inga hus. Folk trivs. Om en har tur kommer det ut någon gammal kåk sisådär var sjunde år. Gediget utstuderad Hemnet-fantast som Emma är, hade hon tyvärr alltför stor koll på detta. Så vad göra? Först försökte de köpa en gammal skola ett stenkast från hennes barndomshem, men när det inte gick i lås kläckte John orden: Äh, ska vi bygga ett hus då? En sekunds betänketid. Sedan hör Emma sin mun säga: Vi kör. 

Så de började skissa på sitt absoluta drömhus. Det blev en blyertsteckning som var 98 procent känsla och 2 procent hus. Mycket fokus på detaljer som regntunna och perennrabatt, och så några väggar-fönster-dörrar-tak. Snabbt gick det. De ville ha känslan av ett gotländskt kalkstenshus i värmländsk modell, som tog hänsyn till omkringliggande byggnader och blev ett komplement till bygden. Ett enkelt 1 ½-planshus med punschveranda, många fönster åt söder, pardörrar att ställa upp så gardinerna kan fladdra ut – och utsikt över en prunkande köksträdgård. Och viktigast av allt: huset skulle se ut att ha stått på platsen i minst 150 år. 

Med hjälp av en vän som jobbar som arkitekt fick de råd på vägen och hjälp att göra klart ritningarna för bygglovet. 

Under byggtiden bodde de i Emmas föräldrars garage som det byggde om till tillfällig bostad. Bestämde sig för en budget som byggde på de pengar de hade från försäljningen av lägenheten – aldrig mer räntestress…

De har planerat huset efter bästa resurs-sparar-förmåga. Till exempel valde de att ha många fönster åt varma söder och få fönster åt kalla norr. De utnyttjar kylan genom att ha anlagt ett väl tilltaget skafferi på norrsidan.

Till detta ett orangeri och en köksträdgård där de odlar sin egen mat – men inte bara grönsaker, utan uppblandat med blommande klätterväxter, perenner och sommarblommor, så att de viktiga pollinatörerna ska ha nära till blommorna, för att sedan pollinera allt från jordgubbar, hassel och hallon till fruktträd – vilket ger en rikligare skörd. 

Tanken om kretslopp förverkligas. Rester går till höns som ger ägg. Matavfall som skal och blast går till komposten. Komposten – tillsammans med aquatronen – ger dem jord. Och höns och urintank ger gödsel så att de kan sluta cirkeln och odla mat. Lägg till regnvattenreservoarer för att kunna vattna. El får de från solceller, och när solen inte skiner kan de – vid nödfall – stödelda i sin massugn. Veden får de från byggsvinn – framför allt bakar (den runda delen på trädstammen som inte blir plank och brädor) från träd som blivit till golv, och björkar som tagits ner för att ge plats åt bygget. 

Som Emma skriver: ”Vi är kanske inte hela vägen runt i vårt kretslopp, men en bit på vägen.”

Det blev ett hus byggt av nyfikenhet, jävlaranamma, sorg och lösningsvilja. Med förhoppningen om att nya tankar om cirkulära möjligheter, vettiga normer, resurssparande material ger bättre odds för en smartare framtid. 

Emma om sitt hus: ”Nu kanske jag är en gnutta partisk, men det blev skitfint.”