Som så ofta i sin skapandeprocess startade hon inte i en färdig idé, hon gick ut i sin keramikverkstad och såg vad som hände i ett lustfyllt möte mellan sig och arbetsmaterialet. Plötsligt märker hon att sådant hon ”fått input av” i sitt vardagsliv och genom populärkulturen, formar sig i leran.

– Jag är inspirerad av hudvårdstrenden, att den bygger på så många rutiner och den mänskliga känslan att det är svårt att stå emot. För – tänk om det funkar? Den lotterikänslan är spännande.

Dessutom finns en taktil känsla i lotion som hon tycker är härlig, den påminner om lera. 

Du driver med fenomen i samtiden. Finns en politisk drivkraft där?

– Man kan nog säga att jag driver med ett och annat. Men det bottnar i känslan av att det är svårt att vara människa. Ibland får banala saker så stor roll. Att jag driver med det kan man absolut säga, och i och med att jag gör det finns det väl också en gnutta samhällskritik i det jag gör.

Linn Sjöstedt vann nyligen ett designpris och i motiveringen skriver juryn bland annat att "formspråket klingar av humor och blinkningar till både samtidens dilemman och historiska designikoner”. Hon tycker att juryn sammanfattat rätt bra, vem hon är i sitt skapande.

– Jag är väldigt inspirerad av äldre föremål. Till exempel av sådant jag sett på Gustavsbergs porslinsmuseum, där olika föremål ofta avspeglar innehållet. Som att en honungsburk kan vara formgiven som en liten bikupa, det är en period som jag tycker är rolig. Jag har gjort en rad olika tolkningar av det här sättet att formge, ofta med en komisk twist.

Lust och humor är två viktiga drivkrafter för Linn Sjöstedt. Hon konstaterar att det går lite emot det hon fick lära sig under sin utbildning på Konstfack, där eleverna drillades i att gå djupare än sin skapandelust och tänka mer kritiskt.

– Jag håller ju i grunden med om att det är bra – men för mig är lusten ändå den viktigaste drivkraften, att hitta tillbaka till den barnsliga glädjen då jag som liten byggde, sydde, skapade små världar. Jag försöker hitta den direkta kreativiteten och ta fasta på den. Jag tror det är viktigt, speciellt när du arbetar med ett material som keramik som är svårt och har en lång process där saker kan gå fel längst vägen, till exempel spricka eller få problem i glasyrer. När materialet ger så stort motstånd tror jag att lusten måste vara stark. 

Och ur den barnsliga skaparlusten uppstår ofta humor, vilket Linn Sjöstedt medvetet tar med sig in i sitt formspråk.

– Jag tror att humor kan vara en bra inkörsport, att det inte blir så svårt för betraktaren att ta till sig föremålet. Och så vill jag sprida lite glädje också.

I sitt hem har Linn Sjöstedt tallrikar som är nästan hundra år gamla, vilket på ett sätt grundar henne i skapandet. Även om lera är ett miljövänligt material vet hon att den dubbla bränningen av stengodset i höga temperaturer är energikrävande, till det kommer glasyrer som kan ha ett miljöavtryck, och hon är därför restriktiv med vad hon släpper vidare till keramikugnen.

– Jag bränner bara det jag tycker är bra. Jag undviker att massproducera. Om jag känner att ett föremål inte funkar, återanvänder jag leran och gör något annat av den. Jag vill kunna göra saker som håller för framtiden.