I ett litet runt halmhus, har Linnea och Per snickrat ihop sitt eget ekobadrum, långt ifrån alla badrumsstandarder. Här är inte bara inte bara designen en ögonförförare, också materialval och konstruktion är nyskapande.
Små kvadratiska gatstenar täcker golvet i duschen och en traditionell gatubrunn tittar upp mot oss, och för smutstvätten finns sopnedkast från svunna tider. Vi har kommit till ett okonventionellt badrum av enbart naturmaterial.
– Vi har satsat hårt på återbruk och använt material som man kanske inte ser i badrum vanligtvis, såsom gatsten som är beständigt. Och jo, när man tänker efter tål ju gatsten både väder och vind, snö och regn, när vi trampar med hårda skor. Inte tokigt ändå!
– Gatsten kommer nog aldrig gå ur modet eftersom det aldrig varit modernt, säger Linnea som betonar att hon är just det – en utemänniska.
– Jag ville få inomhus att kännas som utomhus, så att jag alltid kan vara ute, fast jag är inne. Den känslan, fortsätter hon.
Och badrummet är en flört med livet utanför, det andas konstnärlig frihet och har en skön utomhuskänsla – rörelse och liv finns i varje hörn i hela rummet.
Inte bara design, men också materialval är säreget, som tätskikt. Tätskikt är en hård nöt att knäcka när man bygger badrum med just naturmaterial. Det är kemiskt och innehåller miljöskadliga ämnen som biocider, plast och gummi. Ändå har vi i Sverige hårda krav på tätskikt i våtrum.
Så vad gäller? Måste man ha tätskikt egentligen? ”Ja! Det måste man om vill ha försäkring på sitt badrum“, säger försäkringsbolagen. ”Nej”, sa Linnea och Per, och gick sin egen väg.
– Det finns egentligen två vägar att gå i tätskiktsfrågan, med eller utan. Vi har löst det hela med att inte ha några organiska material alls i badrummet. Det betyder att vi i princip har vattenläckor hela tiden, men framför allt, vi har inga material under som kan vattenskadas eller mögla. Och så har vi valt en betongplatta under badrummet ändå, skild från övriga huset.
Och med ”ändå” menar Linnea att betong är ifrågasatt som naturmaterial eftersom betong släpper ut mycket koldioxid vid tillverkning. Resten av huset väger upp i val av klimatsnälla material.
Badrummets väggar består av kalkputsad lecasten, ett material som tål vatten och fukt. Duschen är klädd med marmormosaik och innerväggarna är gjorda av lera som har målats med äggoljetempera. Tittar man upp mot taket så ser man mörka träullitskivor – det är helt giftfritt – och ovanpå dessa finns en ångspärr.
Kvadratiska badrum är det vanligaste, men inte här. Vi kliver in i ett ovanligt badrum på Verkligheten Gård, jo gården heter så. Och några trogna läsare kanske också minns att vi på Kloka Hem besökte Linnea och Per för några år sedan men då var badrummet inte helt färdigt.
Resultat? Inte bara ett rum utan flera rum i ett badrum. Och bakom varje beslut finns en känsla, en tanke och en önskan om att skapa något som går bortom det vanliga. Självklart hållbart!
Badrummet är byggt som en tarm till det runda huset. Lite metaforiskt för ett badrum kanske. Så när vi går in i ”tarmen” så hamnar vi direkt i toalettdelen, den ska man nå snabbt när det krisar. Och den ville Linnea ha en bit bort ifrån spadelen, så badkaret hittar vi längst in. På så sätt slipper vi de berömda klädhögarna. De slängs ner i sopnedkastet i första delen.
– Nu blir det ju klädhögar ändå, det är klart, för livet är ju stökigt, skrattar Linnea. Sedan öppnar vi stora svarta industriella glasdörrar, kliver in på gatstenen och möter två (!) duschar.
– Min man är väldigt lång så vi har två duschar på olika höjd, förklarar Linnea när vi trampar vidare på gatstenen.
När jag frågar om kostnader för badrumsprojektet, skrattar Linnea och säger: ”Man kan aldrig veta. Skulle jag räkna varje liten grej, skulle jag få magont.”
Badrummet har utvecklats i omgångar, och fortsätter att utvecklas. Det är en blandning av kreativitet, hållbarhet och personlig design, en resa bortom det konventionella. Och de har vågat utmana alla måsten, och det fastän de inte är utbildade byggare från början.
De är akademiker egentligen, men de har lärt sig att bygga genom åren. På vägen har de fått hjälp av hantverkskunniga familj, släkt och vänner.
– Så nu börjar vi väl bli ganska händiga, tror jag. Nu är det väl dags att överföra kunskapen till barnen.