Huset har ett strikt formspråk och geometriska, raka former, målat i mjuk beige kulör och bruna knutar. Lite åt jugendstilen, men utan alla böljande former.

Jennie-Ann och Axel letade efter ett hus som skulle bli deras omställning från en lägenhet i Majorna, Göteborg. Fyra år tog det. Sedan hittade de sitt trähus med en drängstuga på gården, det som kom att bli byggnadsvårdsbutiken Lin & Lera.

De flyttade in och har varit noga med att inte förändra huset för snabbt. Det fick ta sin tid. Restaureringen skulle göras på ett hållbart sätt och framför allt, med hänsyn till husets ursprung.

Kontrasterar mot ledstången

Det första vi ser är trappan i hallen. Målad i matt djup gråblå nyans kontrasterar den snyggt med ledstången, blank i original från när huset byggdes. Vi fastnar lite, just här vid trappan. Frågorna är många. ”Hur fick ni till nyansen?” och ”Hur såg det ut när ni köpte huset?”.

Vi får veta atttrappan var ådermålad, sliten och den gamla fernissan hade med åren börjat luckras upp och blivit kletig. 

– Just då hade vi inte kunskap om hur man restaurerar ådermålning, så vi valde att behålla räcket som det var. För att få fram den blågrå färgen fick vi bryta två färger, en järnoxidsvart linoljefärg bröts med cirka 25 procent matt vit linoljefärg. På trappstegen skrapade vi bort all gammal fernissa tills vi fick fram trät. Sedan vaxade vi med brunpigmenterad linoljevax, säger Jennie-Ann.

Hon är inte ett dugg rädd för att blanda nyanser, och gärna flera färger.

– Jag går på känsla. Jag utgår från vad jag gillar, kanske något som jag har sett någonstans och som jag sedan försöker översätta till att passa i vårt hus. Jag vill blanda oväntade texturer, mönster och färger. Det får växa fram, har jag börjat i ett rum, så går jag till nästa, säger Jennie-Ann.

Hon improviserar gärna med färger och menar att hon också har övat upp sin färguppfattning. Och att alla kan göra det. 

– Om man aldrig har arbetat med kulörval och färger så kanske man mest uppfattar baskulörer som blått, rött eller gult. Men när man öppnar sina sinnen, och lär sig spektrat, så börjar fler nyanser träda fram, menar Jennie-Ann.

Vi sitter i matsalsdelen med brunlaserade paneler av hyvlad furu, inspirerade efter en middag i ett gammalt sanatorium med 8,5 meter i tak. Ovanför panelerna är väggen grön, tror jag, men Jennie-Ann förklarar att den är gulgrå, men ögat vill gärna läsa grönt. Och när vi tittar närmare kan jag hålla med. I vissa ljus. 

Träffades genom musiken

Jennie-Ann och Axel är musiker, det var också genom musiken som de träffades för elva år sedan. Axel skulle spela med sitt band en kväll på klubben som Jennie-Ann drev, och på den vägen blev det. Mycket har hänt sedan dess. 

Och visuellt kan man se att musikintresserade bor här, som i biblioteket som inte är ett traditionellt bibliotek, utan istället ett vinylrum med måttanpassade platsbyggda hyllor för vinylskivor. 

I ingången från biblioteket till köket har dörren öppnats upp och en dekoration som liknar toner blir en tydlig, men mjuk, markör. 

På frågan om vem som är mest drivande svarar Jennie-Ann båda.

– Vi kompletterar varandra. Axel är lugnet själv, och väldigt stabil. Jag springer väldigt fort. Och han får mig att tänka efter när det behövs. Ingen av oss hade varit där vi är idag utan den andra.

Håller kurser på gården

Idag driver Jennie-Annbyggnadsvårdsbutiken Lin & Lera och har flera spännande byggnadsvårdskurser på sin gård, och hon har en tydlig riktning på sin verksamhet. Hon vill lära ut traditionella byggmetoder och sänka tröskeln för människor att våga och veta varför hållbara material och metoder är bra för både husen, och de som bor i dem, gärna tillsammans med lokalsamhället. 

De som kommer till hennes färgkurser blir glada när de får höra att de faktiskt kan blanda pigment.

– Många tror att de måste hålla sig till den kulör som finns i burken, men jag uppmuntrar till att leka med färger och våga blanda om det inte känns rätt från början.

Du har gjort mycket på rätt kort tid, kan man kalla dig handlingskraftig? 

– Ja, den här gången var jag det. Det var som att plocka upp idéer som jag hade klurat på i många, många år och sätta ihop dem. Och alla bitar föll på plats. Det var så rätt, svarar Jennie-Ann.

– Och nu drivs jag av passionen.